Från tristessens botten
Jag har tydligen inga behov. Mitt liv är helt enkelt inte lika viktigt, eftersom man kan göra det jag vill göra i princip när som helst. Hus och hela den grejen.
Men sen kan jag fråga mig, som inatt då jag inte kan sova för att jag inte slutar tänka på det; varför är det alltid mina drömmar som inte basannas? Varför kommer jag alltid i andra hand? Varför måste jag leva mitt liv efter någon annans modell och drömmar?
Varför kan inte JAG få glänsa ibland?
Är mina drömmar helt enkelt FÖR enkla för att inte få besannas?
Ja. Förmodligen.
Svaren på frågorna kan vi summera som så:
Att jag vill aldrig "låsa" Andreas i något, hämma eller bromsa honom i något.
Men det hade ju varit skönt att få den där overlocksymaskinen, istället för att han ska köpa sina DJ prylar, som han ännu inte skaffat några Gig till. Medans jag syr som en dåre på min stackars hemma-symaskin som vilken svensson som helst. Hade varit skönt om han höll det han lovat. Men åter igen; jag kommer i andra hand.
Och då får jag helt enkelt bara sitta ner, lugnt och stilla i båten, tills han har rest sina resor, skaffat sina miljarder prylar och tröttnat på alla sina galna upptåg, rastlösheten och sina drömmar.
Men jag har börjat tröttna på att vänta, tröttna på att aldrig komma i första hand, tröttna på att vattnas ur på drömmar och tröttna på att längta efter något som aldrig kommer bli mina uppfyllda drömmar; ett hus, en familj och ett tryggt liv.
Men medans jag väntar på brytpunkten, då mitt hjärta spricker av förtvivlan, så sitter jag här. På tristessens botten och längtar, för vad i hela helvetet skulle jag annars göra?
Jag vill inte ut och resa. Jag vill inte leva osäkert med en ostadig ekonomi. Jag byter inte drömmar varje dag och vecka.
Jag vill veta att jag har en man som delar mina drömmar och visioner.
Jag vill ha ett hus. Jag vill ha ett liv jag känner att jag kan bygga och trivas med. Jag vill ha tryggheten.
Och inget av detta verkar han förstå i sin lilla drömvärld bland molnen, där man skiter pengar och att alla möjligheter severas på en guldbricka.
Så då kan jag sitta här nere på jorden, från min botten och se upp. Vänta, längta och hoppas att han snart landar bredvid mig här på jorden.
Det e synd om dej.... ibland går inte allting som man väntat sig, men den dagen man slutar och ger upp drömmarna eller förhoppningarna, det e oftast den dagen som det inträffar!..
Min lilla plutta...följ dina drömmar och ta inte hänsyn till andras i alla fall inte i (detta häringa) läget.Fnitter... Gör som jag gjorde när en viss person köpte en motorcykel , så stövla jag in och köpte en ny symaskin på avbet. skitsamma ....tänkte jag och jag blev lycklig!
Man lever bara en gång...ta ett snack med herrn där hemma så kanske det löser sig.
Älskar dig och Andreas är naturligvis med på ett hörn...Vill inte lägga näsan i blöt men är mån om din lycka!
Kramelikram från Mamma!
Mamma: jag har pratat med Andreas, förut, idag och ska be om ett REJÄLT snack när han kommit hem från sitt lilla äventyr i Stockholm. För nu är jag URLESS på att sitta på avbytarbänken och aldrig få spela.
My: Förmodligen så blir det väl så, eller så får jag skita i delad lycka och göra den min egen, det är plan B, om nu inte han väljer att kontakta flygledaren för landning. Så är det. Lite jävlar annama så ska det nog lösa sig!
