tjugoisch

I en värld där jag ville ha ett torp, en tystnad, ett lugnt och inspirerande liv blev jag aldrig kvar. Drömmen blev till sotft och resultatet blev något slags konstigt substitut. Den eviga festen. Som jag insåg igår, att jag definitivt inte har råd med. Jag har aldrig varit den som spenderar sina sista pengar på krogen. Men igår gjorde jag verkligen det. Inte för att jag hade tråkit, för i vanlig jävla ordning hade jag sjukt kul.
Min storasyster hade det som nyårslöfte; att hon fick festa så mycket hon ville i år, oavsett dag, oavsett anledning. Synd bara att mitt eget var att börja ta bättre hand om mig själv.
Vill börja med mina promenader, vill sluta med onyttigheterna, vill sluta med det här så kallade livet. Jag vill ha mitt lugn och ro, för jag hade behövt det!Lägenheten känns som ett fängelse där jag sitter med min 2 dagar gamla mjölk i kaffet och ser ut på någon slags grönska - en enorm björk och en vältrimmad gräsmatta.
Jag drömde för ett par nätter sedan att jag, Andreas, Annie och Andreas bror var ute och reste. Igår kom ett tvprogram om folk som söker hus i solen, och var är det ifrån om inte Tobago.
Mitt älskade Tobago...

Så jag och Andreas (Annie var inte sen att hänga på, våran lilla tös, vi har ju adopterat henne.) klubbade april/maj nästa år så blir det Tobago igen. Min fristad. Mitt lugn. Mina människor. Men framför allt mitt hjärta som bor där. Det var längesen jag såg mig själv. Tid för ett besök snart skulle jag tro.

Men på ett sätt gillar jag min labyrint av substituter. De får mig att inse vad jag ville ha egentigen. Vad jag inte fick. Vad jag ska sträva efter och kämpa för. De fick mig att må sämre till mods och bli kreativ igen. Eftersom den bara kommer när jag saknar något eller i ren generallitet inte har det helt hundra.

Nu ska jag dricka mitt kaffe, med min 2 dagar gamla mjölk i och se ut mot min substitut-trädgård från mitt fängelse.
Isla del Berniqe. (ön Veronica)
Och drömma mig tillbaka och framåt i tiden, till Tobago. Mitt älskade Tobago...

Semlan.