Jag vet inte var jag ska börja...
Har precis kommit hem från bion. Benjamin Buttons Otroliga Liv.
Måste ses. Brad gör en otroligt bra prestation i rollen som Benjamin.
En film som får en att känna sig helt tom efteråt. Som om man blivit på nytt född.
Den fick mig att sakna Andreas VÄLDIGT mycket. Och den fick mig att inse att man bör uppskatta det man faktiskt har och inte gräma sig över det man inte har.
Fast problemet är, att jag vet vad jag har. Och jag vet att det är bra. Bättre än vad man kanske förtjänar ibland. Men det är nog åt båda håll from time to time.
Jag tror att man låser sig så lätt när man har för mycket i livet att uppnå, att man glömmer vad som är viktigt. Egentligen.
En dam i filmen sa något så bra.
Det är bra att man förlorar de man tycker om här i livet, det får en att uppskatta dem medans de lever.
Fast jag tänker på alla mina nära och kära minst en gång om dagen. Faktiskt. Jag önskar många gånger (för det mesta) att jag inte hade en sån "tomten är far till alla barnen" familj.
Och jag önskar att Andreas inte var ifrån mig, för han fattas mig hela tiden. Just nu skulle jag bara vilja lägga mig intill honom i soffan på hans arm och bara mysa.
Det gör ont, hela tiden. Man skulle kunna säga att det är nyttigt, men jag är rädd att det kommer ta det bättre av mig om jag inte får krama honom snart. Och ha honom intill mig när jag känner att livet är lite jobbigt.
Kom fram till en vettig sak till i filmen, att det lutar mer åt skapande verksamhet linjen i Göteborg.
Jag längtar till resten av mitt liv. Jag längtar tills om 2 veckor och 2 dagar. Då får jag lite kärlek igen!
Nu ska jag tycka lite mera synd om mig själv och reflektera filmen en smula till. Men lova att gå och se den, på hedersord kändes den definitivt inte som nästan 3 timmar. Det är värt träsmak i röven!
Sleep tight!
Semlan
Måste ses. Brad gör en otroligt bra prestation i rollen som Benjamin.
En film som får en att känna sig helt tom efteråt. Som om man blivit på nytt född.
Den fick mig att sakna Andreas VÄLDIGT mycket. Och den fick mig att inse att man bör uppskatta det man faktiskt har och inte gräma sig över det man inte har.
Fast problemet är, att jag vet vad jag har. Och jag vet att det är bra. Bättre än vad man kanske förtjänar ibland. Men det är nog åt båda håll from time to time.
Jag tror att man låser sig så lätt när man har för mycket i livet att uppnå, att man glömmer vad som är viktigt. Egentligen.
En dam i filmen sa något så bra.
Det är bra att man förlorar de man tycker om här i livet, det får en att uppskatta dem medans de lever.
Fast jag tänker på alla mina nära och kära minst en gång om dagen. Faktiskt. Jag önskar många gånger (för det mesta) att jag inte hade en sån "tomten är far till alla barnen" familj.
Och jag önskar att Andreas inte var ifrån mig, för han fattas mig hela tiden. Just nu skulle jag bara vilja lägga mig intill honom i soffan på hans arm och bara mysa.
Det gör ont, hela tiden. Man skulle kunna säga att det är nyttigt, men jag är rädd att det kommer ta det bättre av mig om jag inte får krama honom snart. Och ha honom intill mig när jag känner att livet är lite jobbigt.
Kom fram till en vettig sak till i filmen, att det lutar mer åt skapande verksamhet linjen i Göteborg.
Jag längtar till resten av mitt liv. Jag längtar tills om 2 veckor och 2 dagar. Då får jag lite kärlek igen!
Nu ska jag tycka lite mera synd om mig själv och reflektera filmen en smula till. Men lova att gå och se den, på hedersord kändes den definitivt inte som nästan 3 timmar. Det är värt träsmak i röven!
Sleep tight!
Semlan
Kommentarer
Trackback
