tjugoisch

Allt hänger på vad SYV säger imorgon.
Om man ska bli Textillärare eller inte.
Har ingen som helst lust att sitta i skolbänken i 5 år.
Jag vill ju bli det, men allt har sitt pris. "Alla människor kan säljas, till rätt pris unga dam, till rätt pris" (citat Tomten är far till alla barnen)

Julen närmar sig med stormsteg.
En dryg vecka kvar.
Sen åker Andreas...

:´(

STACKARS MIG!!!!

Men, jag kan inte göra något för att förändra det i alla fall, så självömkan är väl det sista jag ska syssla med, för det är INGEN som tycker synd om mig, förutom jag själv och det kan hända att det verkar väldigt egocentriskt och bortskämt.
Jag har en tendens att bli ganska bortskämt då och då. Men det är inte för mycket begärt egentligen om man tänker efter, jag börjar tycka att jag snart är värd lite fair play från ödet. Jag har kämpat på nu i några år det börjar bli dags för utdelning snart. Kan jag inte få min idyll av bohemiskt torp och glitterbengaler, tre små galna men älskvärda barn och en man med barnasinnet kvar? (sistnämnda är väl å andra sidan redan bestämd men jag ser det som ett paketpris)

Ska det vara så svårt?

Ska väl satsa på att slå in de sista klapparna och lägga fram betygen till imorgon.
Andreas är nog inte färdig än på någon halvtimma eller så.

Så i min ensamhet i mitt eget förvirrade huvud med ett känsloliv näst intill schitzofrent ska jag väl klura vidare på om jag kan komma någon vart med mig själv i mitt eländiga självömkande tillstånd. Önska mig lycka till, men jag har inte för stora förhoppningar, man brukar bli mest besviken då.

Buenos Noches!
Semlan