tjugoisch

För varje lucka som öppnas i december, försvinner en bit av mitt hjärta.
Det är två veckor kvar till Andreas avfärd mot Hemavan.
Tanken på att han inte kommer sova bredvid mig, duscha med mig, äta med mig...INGENTING med mig, gör ont.
Vi har ju varit ifrån varandra förr, en längre period men det var längesen nu, och vi är ju nygifta.
Tänk om jag hittar drömtorpet medan han är borta.
Tänk om han ramlar och slår sig allvarligt när han är där uppe.
Tänk om jag slår mig allvarligt när jag är här hemma.

Alla tankar bara blandas och blir rörigare och rörigare.
Och hjärtat värker och värker.

Resa upp planerad till mitten på februari, så alltså två månader utan honom.
Två veckor med honom.
Och sen två och en halv månad utan honom igen.

Varför kan vi inte vilja leva samma liv just nu?
Varför delar vi inte drömmen än?
Varför måste jag oroa mig så mycket i onödan?

Allting kommer säkert flyta på som vanligt, kärleken bestå och vi kommer leva lyckliga i alla våra dagar (kanske bara mer eller mindre vissa dagar). Men rädslan för att hans (kanske) sista vintersäsong kommer slita oss i stycken tar över. Den äter mig som ett rovdjur. Hoppas att min lilla svartsjuka jag äger i kroppen ligger kvar och vilar i vinteridet och inte skapar konspirationsidéer för sig själv.
Brukar vara rätt så duktig på att ana saker med magkänslan men är svartsjukan på något sett med i bilden brukar den förvränga saker till de mest skruvade senarierna i denna värld.
Och jag tenderar till att inte vara särskillt svartsjuk.
Så hoppas den stannar i sitt mörka inre där den hör hemma. För jag litar på Andreas, det gör jag.
Som hopplös romantiker, som tror på kärlek vid första ögonkastet,  som tror på evig och livslång kärlek så har jag inte mycket val än att lita blint på min andra hälft.
Han som jag svurit trohet, att älska i nöd och lust och lovat att hedra.

I do, I really do!