tjugoisch

Ja, så känns det. Singel som gift. Igen.
Jag har kommit till den punkten att jag är fullkomligt oförmögen att handla och tänka själv. Jag kan varken drömma eller hoppas längre. Jag kan bara längta.

Längta till den dagen man får chansen att spela med i livets match. Och inte bara sitta på avbytarbänken och dystert se på när andra lirar för fullt.
Bland dem personen jag vill leva resten av mitt liv med.

Om han någonsin kunde förstå, hur det är att leva med mitt huvud. Och min extra ordinära hjärna, som inte kan stänga av kanalen till känslorna. Jag, i egenskap av mig själv, har begåvats och förbannats med att känna. En himla massa jämt och ständigt. Rationallitet och logik behöver inte alls nödvändigtvis befinna sig ens i närheten av min hjärna. Jag har bara känslor, och känslor endast.

Jag känner (i egenskap av min hjärna) att jag är utelämnad, hämmad och börjar bli en bitter person. Och jag vet varför. För i flera år nu, så har jag, i egen hög person, valt att följa mitt hjärta och därmed följa Andreas på alla hans galna små upptåg. Jag har medvetet, eller omedvetet, valt att följa hans drömmar och snällt fått lågga undan mina egna. Varför?
För att Andreas skulle aldrig, någonsin, följa mig i mina.

Så ska jag vara kall, och gå min egen väg, utan Andreas med mig. Eller ska jag vara självdestruktiv och helt enkelt nöja mig med att följa Andreas genom livet, i hans drömmar.
Eller är det kanske inte bara så, att det är min tur att få som jag vill snart?

Och jag hoppas att han läser detta. Det skulle behöva. För han vet att jag skriver när jag är ledsen. Jag pratar inte, jag blir instängd i mig själv och i mitt huvud. Sen sätter man mig framför ett tangentbord eller med en penna i handen och allting över ur mig som ett regn i Afrika. Det kommer floder.
Eller ge mig en målarduk, en pensel och en färgpallet. Så skulle jag blotta mina känslor och ge dem till duken.

Och allt detta för kärleken. Eller?