Ömsesidig saknad?

Ja, är den verkligen det?
Vad är vi berädda att göra för varandra?
Hur mycket av sina drömmar är man beredd att offra för den man älskar?
När slutar man bli osäkra på varandra?
När ska man sluta försöka hitta nya saker att prata om?
Ska det vara så svårt att hitta en gemensam väg?

Hur ska vi kunna leva ett liv tillsammans om vi aldrig får vara tillsammans, aldrig har samma mål, aldrig har samma drömmar och aldrig har en ömsesidig saknad och förståelse?

Jag är trött på att kämpa en ensam kamp. Trött på den ytterst otillfredsställande tillvaron. Trött på att aldrig få besannade drömmar.

Och jag är trött på att leva ensam.

Ensamheten som aldrig försvinner, trots alla telefonsamtal eller besök  i världen. Den dagen jag får åtminstånde en enda dröm besannad. Den kommer att bli ett minne för livet.

Den dagen jag inte behöver offra min egen lycka för andras.
Den dagen.

Kommentarer
Postat av: mamma

Hej!



Tycker det var klokt skrivet av en alldeles underbar flicka! Jag har ett gott råd om än på engelska. Du kommer att blir förvånad när du märker att lyckan är kort och att lyckan trots allt finns i vardagen hur mycket man än söker efter den ngn annan stans! Och sist men inte minst "follow your hart" always....Kramelikram...älskar dig!

2009-03-14 @ 14:50:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0