tjugoisch

Sitter här för mig själv och gråter ögonen ur mig, är inte ens sugen på kaffe(!) längre...
Varför var han tvungen att åka? DET ÄR INTE RÄTTVIST!!!
Ska väl ägna dagen åt att terapistäda här hemma, så att Beasson känner sig som hemma!
Dom här veckorna tills vi planerat att åka upp kommer gå superfort men, jag saknar honom redan i alla fall!
Imorgon kommer bli svårast, vakna utan honom, i en tom lägenhet.
Hans sida av badrumsskåpet är lensad, hans garderob tom och hans kuddar är borta från sängen.
You can take the apartment out of Andreas but you can't take Andreas out of the apartment.
Bara nästan.
Inte ur mitt hjärta heller.
Om vi åker mot Hemavan den 15:e Februari, så är det 51 dagar kvar tills jag får känna på honom igen!
Får väl börja räkna ner i min alldeles egna lilla julkalender. En Andreas kalender.
Ikväll ska jag jobba på Stadt, som diskplock. Ta bort tankarna från att han är borta. Så gott det nu går.

Gud, det gör ont! Hur kan man sakna någon efter 10 minuter?
Kanske för att jag vet att han inte kommer tillbaka på 150 dagar eller mer!
Ska försöka få i mig lite kaffe tror jag, och börja plocka lite smått här hemma.

Gör någonting förutom att tänka, för jag orkar inte gråta mera nu...

Ha en bra Annandag jul, jag ska försöka göra det bästa av min.